Malin Emilia

Ja, hur tusan ska jag få ner det här i ord? Men känner att jag vill och måste♡ Ur mitt perspektiv.

 

Jag kom upp i tid den morgonen vi skulle åka, oerhört tidigt på morgonen, för omkring 5 skulle bilen komma och plocka upp mig. Var i en sorts overklighet när jag gick omkring här hemma och insåg inte då att det var den dagen vi skulle hämta honom. Jag duschade, tog på mig kläderna jag hade valt ut, drack kaffe, mycket kaffe, packade väskan med smink, spegel och alla hjälpmedel som skulle kunna underlätta bilresan. Minns inte så mycket men tänkte väl mest på det ytliga just då, hur jag skulle se bäst ut i hans ögon med val av kläder, klackskor och smink. Inte så mycket tankar på känslor eller vad som skulle hända egentligen kunde tränga sig in. Tror jag försökte blockera allt så mycket som möjligt in i sista sekunden för att inte få något nervsammanbrott.

 

Låste lägenheten och ställde mig på gatan med mina darriga ben, tog mig många tittar i spegelbilden som visar sig i mina fönster innan Michaela och Richard satt i bilen framför och det var dags att åka mot Stockholm, Österåker anstalten. Det var tyst, började bli nervöst och jag kunde inte kontrollera mitt huvud alls om det inte var tyst. Vi försökte med musik som jag annars älskar men lugna låtar gick inte för sig, de hade bara lockat fram tårar. All annan musik blev kaos i mitt huvud och basen fick min puls att gå i samma vilda takt. Undrade hur lång den här vägen skulle kännas och jag var inte lätt att ha och göra med. Som tur var hade jag Micha och Rille i bilen som var så förstående och gjorde så gott dom kunde♡ Efter ett tag blev jag orolig, nervös och illamående. Satt och kämpa mot ett bra tag innan vi fick stanna bilen 2 gånger och jag fick kräkas och toalettbesök. När vi kom in i Sthlm fastnade vi i bilköer, oroade oss för att ha kört fel, jag började sakta men säkert insé att vi skulle träffa Linus, utanför murarna, hämta hem honom. Satt med min spegel i baksätet och sminkade mig in i det sista. Tillslut fick musiken hoppa igång, jag ville höra glad reggea, och försökte lista ut i huvudet hur de skulle se ut när vi träffades nu om några minuter.

 

Plötsligt åkte vi på skogsvägen som jag kände igen, och får höra hur exalterade de var i framsätet ''nu är vi nära, Malin!'', jag ber dom nästan panikslagen höja musiken bara och sjunker ner i sätet, känslan var att jag var generad och panikslagen. Åker in i hög hastighet på parkeringen, hör R&M ''Där är han juuuu'' , jag tänkte bara ''neeeej.... trodde jag skulle få stå och vänta på han och att jag skulle hinna med massa o se han komma ut från porten'', men nej han stod tydligen där. Richard ställde sig med bilen brevid honom, jag har ännu inte kollat på honom då jag trycktes ner mer och mer ner i sätet. Tror t.o.m att jag satt och halvblundade haha. Hör hur Micha och Rille kliver ur bilen, skratt, kramar och mitt i allt ..hör jag hans röst. Linus röst, sen är det någon av dom som säger till mig förvånat att jag ska komma ut ur bilen. Eh ja, nu gäller det. Han stod där på andra sidan bilen och stod väl i en sekund som kändes som en kvart och undrade hur han kommer reagera när han ser mig, som en blyg tonåring, men han öppna sin armar samtidigt som han gick mot mig och ville ha en kram och gav mig en ordentlig puss. Han var så otroligt fin och snygg.... bara strålade om honom. Han viskade saker hela tiden och ständig beröring. Vi satte oss ned allesammans och pratade, svamlade och jag minns mest hur fin Linus var mot mig. Jag tittade på honom hela tiden och världen runt omkring stod still. Han skulle ständigt hålla om mig, krama mig och säga meningar som direkt lugnade ner mig. Det var inte nervöst med pussar, kramar eller ord. Det var naturligt♡

 

Ja då satt vi där i baksätet, jag och Linus, helt plötsligt. Som två nykära iglar på varann. Musiken var hög, skratten lika så och jag hade ett mående som jag inte haft på 20 månader. Mitt lidande som jag hade lärt mig att leva med var borta. Låten '' 15 miljoner mil'' spelades konstant, den låten tar mig tillbaka till de minnet och kommer förmodligen alltid att göra, när vi satt där i bilen♡ Vi stannade någonstans, minns inte vart, på någon resturang, minns inte vilken, men typ Max hamburgeresturang.. första gången på 20 månader jag fick sitta med Linus, på ett vanligt ställe. På hela 20 månader. Åh minns känslan än idag, när vi satt på uteserveringen själva medan Micha & Rille satt inne♡ Drack milkshake, prata, flina och fnittra. Sen åkte vi sista resan hem som gick ganska fort. När vi rullade in i Västervik så visade vi nya affärer och lite fort hur hans hemstad byggts om sedan han var hemma. Kan inte ens inbilla mig hur de kändes för honom. Vara tillbaka hemma? För mig var det ren, sann lycka♡

 

Såg hur Micha & Rille åkte iväg från vår gata och där stod jag tillsammans med Linus utanför vårat hem, han bar på sin kartong med saker, brev och tillbehörigheter han samlat på sig de senaste 20 månaderna. Jag låste upp och tillsammans gick vi in. Han älskade hur jag gjort iordning hemmet och trots storstädet dagen innan kunde jag inte låta bli att gå runt och städa, jag var nog så fruktansvärt nervös i de tillfället att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev tillslut, mys, planering av dagen som fortfarande var ung, gjorde oss tillslut iordning och gick ut, åt pizza, satt vid piren, prata, prata, prata och pratade♡ Om jag grät? Bröt ihop totalt nästan en gång i timman. Känslovågor som bara kom av minsta lilla. Men då fanns hans famn där. Vi hade stängt av omvärlden och hade en egen liten fest i vårat vardagsrum, musik, gamla bilder, minnen och mys♡ Vi drack några öl och groggar för att lätta upp stämningen och jag hade så otroligt kul. Äkta skrattattacker, äkta kärlek och äkta glädje. Jag har ingen aning om hur jag fungerat innan men så äkta har ingenting känts på länge. Jag har verkligen haft en smula lidande i mig i 20 månader, en saknande pusselbit och en känsla av att vara halv. Men nu kände jag hur allting varit värt de♡ Vi var ivriga de första dagarna, höll igång från morgon till kväll med alla möjliga aktiviteter. Nästan som att vi trodde att vi skulle säras på igen. Men det har tagit sin tid, att landa och hitta vardagen.